Jag beskrev för några dagar sedan min frustration över att inte få vara med på studenten. Att inte få vara med på mina elevers lyckligaste dag. Att inte få säga hejdå ordentligt till människor som jag umgåtts med i upp till fyra år i vissa fall.
Emma vaknade dock tillslut, visserligen för sent för att hinna ner till aulan och ögonblicket då de sprang ut men jag hann ändå säga hej till kollegor, vinka till kortegen och äta tårta. Då gräsmattan framför skolan är omgärdat av staket kunde jag utan dåligt samvete låta Emma springa runt lite på egen hand. Det visade sig att hon, precis som jag var mest intresserad av vad som hände utanför staketet...
Emma vaknade dock tillslut, visserligen för sent för att hinna ner till aulan och ögonblicket då de sprang ut men jag hann ändå säga hej till kollegor, vinka till kortegen och äta tårta. Då gräsmattan framför skolan är omgärdat av staket kunde jag utan dåligt samvete låta Emma springa runt lite på egen hand. Det visade sig att hon, precis som jag var mest intresserad av vad som hände utanför staketet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar