I blomman i solen

I blomman, i solen
Emman jag ser.
Kring jorden, kring polen
hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Emman.

Fritt tolkat av Erik Johan Stangnelius dikt om Amanda

den lilla döden

"Man brukar säga att man aldrig är så nära döden som när man nyser. Det kanske är sant, å andra sidan är det orgasmen som brukar kallas för "den lilla döden". Det är dock inte alla orgasmer som kan få detta epitet. Det är när orgasmen blir så kraftig att blodtillförseln till hjärnan tillfälligt stryps som "den lilla döden" inträder. Det ger njutningen ännu en dimension där den balanserar på gränsen till vad som kanske går att jämställa med döden. När hjärnan måste klara sig på mindre syre så stänger den av alla oväsentliga funktioner och det är på gränsen till svimningen som "den lilla döden" inträder. I det ögonblick som orgasmen når sin höjdpunkt kan en känsla av overklighet vara det sista steget mot den lilla döden." (Åsa Johnson: Kulturtidningen Café Crème)

Man kan undra om belgiska författarinnan Kitty Crwther var medveten om detta när hon skrev barnboken La visite de petite mort!?!

Mors dag

Efter förra årets debacle på mors dag tänkte jag att S denna gång skulle få ett lite mer avancerad uppvaktande så både jag och Emma köpte henne en varsin present (en bok respektive två par strumpor. Hon fick dessutom sovmorgon, frukost på Plaza Hotell samt en nyrakad sambo.

Hon verkar nöjd iallafall...

Where's Emma?

Where's Waldo är en klassisk barnbok (den finns tydligen på svenska också under namnet Var är Hugo? men jag har aldrig sett den) som går ut på att man skall hitta en speciell karaktär (Waldo) bland ett dussintal andra karaktärer som gör olika roliga saker. Waldo ser alltid likadan ut så man skall känna igen honom. Han har en rödvitrandig tröja, toppluva och glasögon.

En dag när jag gick förbi Emmas rum så såg jag henne inte först. Det tog mig några sekunders acklimatisering innan jag insåg att hon faktiskt satt i docksängen rakt fram i rummet:

Where's Waldo?

Where's Emma?

Räverud

En timme från Karlstad, söder om Kristinehamn ligger en liten by som heter Nybble, utanför sagda by ligger ett område som heter Räverud. I räverud har fam. Johansson, min bäste vän Daniels familj, en sommarastuga. En sommarstuga som jag förknippar både med barndom och midsommar (mer om midsommar senare).

Idag åkte Daniel, Daniels frus systers man (finns det ett namn på den titeln?), jag och deras fyra barn till Räverud för att grilla korv, gå på upptäcksfärd i uthusen samt ta en skogspromenad. Allt som allt var det en lyckad dag, fri från Karlstads regn och åska.

Krovgrillning i skogen

En kopparorm vi hittade i skogen

En tur till Skattkärr

00:45 i bilen på motorvägen utanför Skattkärr:

S: -Hade du en trevlig kväll?

J: -Javisst! Du?

S: Jodå, mycket.

J: Va skönt att det gick bra med Emma!

S: Jodå det gick väl ok...

J: -Ok?

S: -Ja hon vaknade ju en gång.

Jag har skrivit en del om Emmas sömn och vilken tur vi ändå har haft men att påstå att vi har haft en "ok" kväll när Emma somnade inom tio minuter och vaknade en gång på hela kvällen och då var det bara att lägga henne igen känns nästan larvigt om man jämför med flera av våra vänners situation.

Kvällen i övrigt var också lyckad, och förutom vädret samt en incident med en handboll, ett vinglas och en sjuksköterska var det en väldigt behaglig och trevlig kväll...

snabbgenomgång av två dagar

Har tyvärr inte tid att skriva något vidare intelligent idag men här följer en snabb genomgång av vad som hänt sen sist:

1. Vi träffade Tobbe för första gången på länge och Emma blev helt tokig när hon fick se honom. Hon sprang iväg, kom tillbaka, fäktade med armarna och skrek. Tydligen ska vi ses oftare...
2. Vi gick på Naturum och Emma fick mata gäddan.
3. Bokklubbsmöte hos Fredrik och Sara. God mat och god bok
4. Mamma kom på besök i förmiddags och hon kom med presenter från Italien. Kläder till Emma och S, grappa till mig: alla nöjda!
5. Träning för hela familjen. Emma kramade Ebbe och gav honom nappen när han tappade den. Framförallt utdelade hon inte ett enda slag!
6. Nu ska vi till Nelly m. familj för att grilla.

Inshalla!

När jag var i Latakia, Syrien i höstas stannade en bil framför mig och ut stack ett skäggigt ansikte som på bruten engelska frågade mig efter vägen till en speciell restaurang. I morse när jag tittade mig i spegeln insåg jag att det kanske inte var så konstigt som det från början kändes att han frågade just mig och inte någon av de andra i sällskapet...

nationella prov

Att rätta nationella prov kan vara ett långt och utdraget arbete och då kan det vara skönt att få lite hjälp!

Att hon så frenetiskt trampar på en del prov kan väl aldrig vara ett gott tecken va!?!

And the star-spangled banner in triumph shall wave

Till att börja med måste jag klargöra att jag verkligen tycker illa om U.S.A. som politisk världsmakt. Jag tycker att de missbrukar sin makt som världspolis och beter sig illa mot många av sina egna medborgare men framförallt mot andra länder.

Samtidigt älskar jag landets bidrag till i stort sett all populärkultur, i form av musik (även om jag samtidigt måste tillstå att jag uppskattar brittisk musik mer än amerikansk så är jag fullt medveten om att den brittiska popen, rocken, punken och hiphopen inte skulle finnas om den amerikanska diton inte fanns först), TV och film, som jag nyttjar och njuter av dagligen. (Hm... komplicerad mening, men läs den några gånger så förstår ni vad jag är ute efter)

I och med att man sett mycket amerikansk TV och film blir man mer eller mindre matad av flera amerikanska varumärken och företag som t.ex. bilar, kläder och matprodukter. Varumärken som , i och med att de inte alls finns att få tag på i Europa, blir mer eller mindre mytiska. Vad jag menar är att en Hummer H2 eller Cadillac eldorado vänder fler huvuden på gatan än en SAAB 9-5 eller Toyota Avensis och Oreos känns betydligt roligare att äta än Mariekex.

Det är framförallt därför som jag uppskattade den egentligen ganska oansenliga present Madelene S-B gav mig från sin U.S.A.-resa så mycket som jag faktiskt gjorde.

Både Junior Mints och Milk Duds är klassiska varumärken som förekommer i en rad TV-program och filmer. En av de mest klassiska scenerna är från en av mina favorit sit-coms, nämligen Seinfeld .

Så återigen, tack Madelene för den fina presenten!

Emma + vattenpölar = sant

Då har det äntligen hänt! Idag upptäckte Emma det magiska med vattenpölar. Visst har hon gått i dem förut men aldrig med en sådan pur glädje som idag. Hon sprang, hoppad och sparkade så vattnet yrde och jag hade inte mage att stoppa henne.

Hur det slutade? I tårar med blöta och kalla kläder efter att hon trillat i den djupa delen givetvis!

Saker att tänka på till nästa gång:

• ikläd henne överdragsbyxor istället för vita strumpbyxor och en virkade klänning
• välj en vattenpöl som inte har stått sedan i höstas, hela hon luktade gammalt blomvatten efteråt.
• Ha inte 3:ornas nationella prov, eng. B i händerna så de hamnar i tidigare nämnda vattenpöl när jag plockar upp Emma från vattenpölen

• Av samma anledning som punkten innan ska jag inte heller ha mina mina dyra skinnskor på mig.

vi har unnat oss hela natta

Igår träffade jag verklighetens Tabita! Jag och Emma passade på att hänga i lekparken på Hemvägen när vi var där för att vattna blommorna åt mor och far. Efter några minuter i sanden kom ett barn, barnets mor samt en vän till modern till samma lekpark. Barnet sprang direkt till gungan och ville ha hjälp av modern, men modern, som gick och satte sig på en bänk och tände en cigarett, sa på klingande Kristinehamnsmål:
-"Ja ja Leo, jag ska bara unna mig en cigarett först!" Efter cigaretten var avklarad släntrade hon (iklädd lite för kort klänning) över till Leo för att gunga på honom.

Genom hela min uppväxt (eller åtminstone så länge som man är medveten om sådant) har det suttit ett gäng uttråkade hemmamammor i just den lekparken och skvallrat och svurit åt sina barn med en cigarett i mungipan. Det känns därför tryggt att traditionen hålls vid liv, eller?

fy för fuktiga fötter

Det är väl mer eller mindre ofrånkomligt att blöjbarn förr eller senare kissar på golvet om de går utan blöja en tid. Trots detta brukar vi låta henne springa naken ibland för vi inbillar oss att det måste vara skönt att få vara blöjfri, om än i kortare perioder.

Av någon outgrundlig anledning börjar Emma dock storgråta varje gång hon råkar kissa ner sig. Först trodde jag att hon ärvt den inom den Lyxellska familjen så spridda sjukdommen madefacerepesfobia men det sättet hon gråter på tyder på något annat, djupare. S tror att hon skäms vilket kanske stämmer. Men för att det ska stämma så borde hon väl fått av oss genom att vi betett oss fördömmande när det hänt, men det har vi inte.

Min fråga till er är, kan barn uppleva skam utan att vi lagt det på dem? Svar uppskattas!

Morning Glory

Bra helg!

Efter att ha tagit hand om Emma två kvällar i rad medan S varit ute på annat har jag låtit de två spenderat en del tillsammans utan mig under helgen vilket har varit skönt för S OCH mig.

På lördagkväll cyklade jag till Fredrik och Sara med en kasse öl och två välmarinerade karréer för att njuta av årets grillpremiär i goda vänners lag, medan stora delar av söndagen spenderades i solen hos Ralf och Karin där jag hjälpte till med lite markarbete i deras trädgård.

Som sagt, bra helg!

På tal om sol förresten så har vi köpt ett par solglasögon till Emma, ett par solglasögon som hon, till allas vår förvåning, faktiskt använder. Ibland. Under kortare stunder.

Liam Gallagher?

Emma?

rutiner och vikten av dem

Av någon underlig anledning så bloggar jag sämre på helgerna (detta ber jag återigen om ursäkt för), trots att jag, i teorin iallafall, har mer tid över då än under veckorna. Så är det dock inte i praktiken. Jag tror att det har med rutiner att göra. Rutiner är bra! Det är bra för Emma som är en ettårig bebis, det är bra för mig vars ADHD ibland blossar upp.

Vardagsrutinen ser ut som följer (alla tider är dock cirkatider):
08:00 Uppstigning
08:30 Frukost
10:00 Promenad/utelek
10:15 Mellandmål
12:00 Lunch
12:30 Lunchlur
14:30 Vakna
15:15 Mellanmål
18:00 Middag
19:15 Välling
19:45 Sovdags

Under veckodagarna har jag nästan alltid tid att sitta vid datorn under Emmas lunchlur, men under helgerna ruckas det en hel del på rutinerna. Detta kan ibland resultera i en del gnäll (från både Emma och mig) när mat och sov inte kommer exakt när den brukar, men å andra sidan så tycker vi att det är viktigt att det händer något utöver det vanliga när både mamma och pappa är hemma så det kan vara värt lite tårar och sura miner ibland.

För jag har bara regn hos mig

Nej det är inte en knarkarkvart på Gruvlyckan, vi har inte heller haft inbrott, och vi har inte haft besök av vare sig Katrina eller Gudrun. Detta är resultatet av gårdagens tvättstuga och dåligt väder.

Vi har "läst" tidningen, "vikt" tvätt, lekt spöket Laban och inventerat leksakslådan.

vågrätt 3, fyra bokstäver

Lördagar betyder korsord, oftast är det NWT:s helgkryss som gäller men ibland gör vi även ett försök med melodikrysset, dock främst för att hjälpa mamma med några "moderna" (med andra ord det mesta som slog igenom efter the Beatles) artister som letat sig in.

Varken jag eller S är dock speciellt bra så ibland får familjens hjärna göra en insats:

Sleeping Beauty

Har Emma väl somnat sover hon. Man kan t.o.m. plocka henen in och ut ur bilstolen samt ta av henne jacka och skor utan att störa henne nämnvärt. Visst kan hon vakna till lite men hon somnar om lika snabbt som hon vaknar.

Ikväll var hon inte riktigt så trött som hon brukar vara när jag la henne så jag hörde henne rumstera om lite innan hon somnade, men då hon vare sig skrek eller grät lät jag henne vara. Hon tystnade ändå ganska snabbt och somnade, uppenbarligen:

An image most macabre (jo jag ser på Poirot en del, har ni poblem med det?)

På väg hem från stan sprang vi på följande ganska makabra scen:

Jag hoppas innerligen att jackan var tom innan den hamnade under refugen, men för säkerhetsskull kanske man ska ringa till Sten & vägarbeten för att kolla om de saknat en praktikant i några dagar...

It's [almost] the end of the world as we know it

Den 24:e juni är det slut! Den 24:e juni börjar Sandras semester och min pappaledighet är officiellt över. Nu betyder det egentligen inte speciellt mycket i realiteten då jag är ledig ändå hela sommaren (en av fördelarna med att jobba som lärare) men ändå.

Det går lite upp och ner det här med pappaledigheten.

Som läget är nu så går det lite trögt, vilket är konstigt med tanke på att vi fortfarande har kul tillsammans. Det handlar inte heller om att jag borde ta med henne på öppnaförskolan eller liknande för hon är definitivt inte uttråkad och det är inte den typen av avlösning som jag behöver. Min personliga teori är att det börjar närma sig slutet (nåja, det är fortfarande en dryg månad kvar men det är betydligt närmare 24:e juni än 7:e januari...) och när det börjar ta slut tar det inte slut fort nog. Exempel: Under resan mellan Göteborg och Karlstad (som vi frekventerar ganska ofta) är det alltid sträckan mellan Grums och Karlstad som är värst, med andra ord, när man nästan är framme. Men som sagt, det går upp och ner...

Dock måste jag säga att jag valt en konstig dag att skriva ett dylokt inlägg ty på dagar som denna kan man inte gnälla! Först en tripp till skolbiblioteket för att hälsa på elever och personal, och efter en snabb lunch drog vi ut till sommarstugan där jag ömsom målade på mitt hemliga projekt (mer om det senare) ömsom satt i bar överkropp och löste korsord i solen samtidigt som Emma sov i kärran.

Efter hon vaknade fick hon dessutom hjälpa till med gräsklippningen som jag lovade mor och far att göra medan de åker runt i norra Italien och förlustar(?) sig:

Veckans fråga, facit

Då jag redan har fått ganska många svar på veckans fråga tänkte jag nu presentera rätt svar.

På vägen till stan fick hon efter några tuggor pröva att äta sin banan själv, och det gick alldeles utmärkt tills hon "råkade" "tappa" banan i gatan (C).

Senare, på vägen hem, fick hon strosa lite på egen hand så fort vi kommit bort från vägen. När vi gick förbi radhusen nedanför oss bytte hon plötsligt riktning och tog fart mot blomsterrabatten. Dock lyckades jag hindra henne precis innan tulpanerna förvandlades till kompost (B).

Under samma promenad plockade hon kottar som varsamt lades i hinken. Helt plötsligt såg hon en liten liten kotte som rörde på sig. Kotten, eller myran, hann tyvärr inte undan hennes undersökande pekfinger... (A).

Så rätt svar var med andra ord: D, alla. Ni som svarade det har följdaktligen en glass att inhämta hos mig på Gillbergsgatan. Grattis!

Emma kommer ut?

En handling säger mer än 1 000 ord...

Dags att städa bilen

Klart stora tjejen ska äta bananen själv medan pappa kör bilen!

Gick väl sådär...

Veckans fråga

Vad tror du Emma och jag är så förskräckta över?

A. Myran som hon "råkade" döda idag?

B. Grannens tulpaner som hon så när trampade sönder?

C. Mellisbanan som hon "tappade" i gatan?

D. Alla tre

Rätt svar vinner som vanligt en glass.

Sparven från Karlstad

Michail Nikolajevitj Barysjnikov (ryska: Михаил Николаевич Барышников), född 28 januari 1948 i dåvarande Sovjetunionen, är en berömd balettdansör och skådespelare.

Barysjnikov föddes i Riga av ryska föräldrar. Fadern var ingenjör och modern sömmerska som älskade balett, opera och teater. 1957 skrev modern Michail Barysjnikov in i balettklassen i Riga. Han blev först antagen till balettakademin Vaganova 1960, men uppvisade sådan talang att han 1963 upptäcktes av Aleksandr Pusjkin, en ledande lärare vid Kirovbaletten och antogs redan 1966 till Kirovbaletten. 1970 gjorde Barysjnikov stor succé på Covent Garden, samtidigt som en nära vän till Barysjnikov stjärndansaren Natalja Makarova hoppade av i London. Trots hårdbevakning av de ryska säkerhetsstyrkorna lyckades Barysjnikov försvinna under flera dagar under en turné i Kanada med Bolsjojbaletten. Han dök upp igen i USA, där han ansökte om politisk asyl och fick amerikanskt medborgarskap 1986.

Från 1974 till 1979 var han förste dansare hos American Ballet Theatre (ABT), även om han dansade med andra baletter och dansuppsättningar runt om i världen. Under en tid dansade han för New York City Ballet, där han arbetade med koreografen George Balanchine. 1980 återvände han till ABT som dansare och konstnärlig chef, en position han innehade i ett decennium. (wikipedia.se)

Emma?

Baryshnikov?

ENG-E-LAND!

Jag har alltid hållt på England, framförallt när det kommer till rugby. Det är inte alltid lätt att vara ett Englandfan utanför England. Delvis för att de traditionellt sett inte alltid spelar en speciellt attraktiv rugby. Dessutom tenderar alla som kommer från andra rugbynationer än England att hata England. Det är väl naturligt antar jag då de flesta nationerna som är bra på rugby någon gång har kolonialiserats av just England.

Den 11:e juni drar fotbolls-VM igång och då Sverige tyvärr inte är representerade är det väl naturligt att England kommer följas lite extra, av både mig och Emma:

man vänjer sig

Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn
så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig

Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig

Från Kjell Höglunds Man vänjer sig

Emma har ett stort behov av att vänja sig. Det behöver inte alltid vara speciellt länge, men det skall alltid opponeras mot eventuella nyheter. Första gången i sulkyn: Buhu, buhu i en minut. första gången i bärryggsäcken: buhu, buhu i en minut. Första gången i rutschkanan: buhu, buhu i en minut och första gången i gungan: buhu, buhu i flera timmar. Av någon anledning har det tagit henne väldigt mycket långre tid att vänja sig vid gungan. Under denna fantastiskt sociala långhelgen vi haft där vi har spenderat varenda vaken minut (nåja, inte riktigt kanske men nästan...) på olika lekplatser med olika kompisar tid så har Emma haft tid att vänja sig:

En Jonasesk pudel

Fy Jonas, dålig bloggare!

Jo så är det men kristihimmelfärdshelgen har varit fullproppad med träning, poker, middagar, städning, barnkalas, lunchplaydates och snickarjobb så jag har vare sig hunnit eller haft inspiration att värka ur mig några bra inlägg.

I morgon kommer jag dock sitta ner på allvar och uppdatera den med bilder och underfundigheter. Förhoppningsvis...

Melinda R.I.P.

Anfäkta och anamma! Måtte Överdjävulens underdjävlar ta alla plattfotade mollusker som jobbar på TV4!

Visst är Internet fantastiskt! Jag hittade en hel hemsida tillängnad Kapten Haddock och hans kraftuttryck.

TV4 har, utan att tillfråga mig eller några andra hemmapappor misstänker jag, tagit bort dem fantastiska serien Ghost Whisperer och ersatt den med Beverly Hills 90210. Fördömda huggormars avföda.

Irma, grisen

Äntligen har Emma lärt sig ett annat djurljud än "Vvv"! "Vvv" har annars varit ett väldigt bra ljud ty det går att använda på både hundar, hästar, fåglar OCH bilar.

Idag gjorde vi ytterligare ett besök på Mariebergsskogen och efter en sejour i lekplatsen bland, och jag överdriver inte (så mycket), säkert hundra ungar varav nittio procent hade gula dagisvästar. Emma stod mest och stirrade fascinerat på allt som hände runt henne: skrik, gråt, skratt, damm och barn, barn, barn.

Tillbaka till ljudet... Efter lekplatsen gick vi och hälsade på djuren. Emmas stora favorit var minigrisen! Nu använder jag termen mini ganska fritt ty speciellt mini var hon inte! Minigrisen varken oinkade eller grymtade, hon morrade. Ett morrande som sitter ganska långt bak i halsen, ungefär som det ljud Marge Simpson gör när Homer gör något dumt. Detta ljud ar tydligen något som Emma har en fallenhet för ty hon började nämligen härma grisen omgående.

Förresten, det är inte förmätet av mig att jämföra mig med Jesus va!?!

Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus, som offrade sig för våra synder för att rädda oss

Alla bara skäller...

Har jobbat idag igen och det spelar ingen roll att jag jobbat gratis både på plats och hemifrån, eleverna är sura ändå. På sätt och vis förstår jag att de är missnöjda för den här gruppen har, precis som jag skrivit innan, inte fungerat speciellt bra men jag måste ändå tillstå att det känns en smula ouppskattat att BARA få skäll, speciellt för saker som inte ens är mitt fel.

Men samtidigt så är det svårt att ta det personligt då de mitt i allt ryande utbrister i ett: "Jävla klimateriekärringskola!".

Det är inte bara eleverna som är sura, Emma är ingen fröjd förtillfället heller. Hon är trött, trotsig och tvär mest hela tiden. Jag vill inte nödvändigtvis skylla det på Belgien men hon har varit så sedan resan. Slump? Ja kanske... Antagligen... Det blir ljusare på mornarna vilket innebär att hon vaknar tidigare och hon har varit förkyld så efter tillfrisknande och med en rullgardin hoppas jag att det kan gå över. Men det finns kanske andra förklaringar därute? Har ni några idéer?

fika på öa

Som Anja Pärson efter en världscupseger glider Sigge upp på bord, stolar och fönsterbleck med en lätthet som Emma bara kan drömma om.

Tack gode Gud för Emmas bristande längd!

I söndags fikade vi med Sigge och hans mor Sofia i deras nya hus på Hammarö. Sigge är, för er som inte vet, Emmas kompis från den delen av mammagruppen som S umgicks mycket med när hon var hemma. Sigge, Sofia och pappa Anders har som sagt flyttat till landet. Långt ut på landet till en liten alpstuga med en hästhage som närmaste granne. De hade lite att göra innan de är nöjda men huset är ändå fint och omgivningarna är (om man trivs på landet) väldigt trevliga med stor gräsmatta, hästar som granne, skog runt knuten och stranden ett stenkast bort.

Fikat? Fullt ös som vanligt när Emma och hennes jämnåriga träffas men i jämförelse med Sigge så är ändå Emma ganska lugn, även om det mestadels beror på att Emma inte har de fysiska förutsättningarna att t.ex. klättra som Sigge har.

Fåglarna II, the return of...

Den 13:e april skrev jag ett inlägg om fågeldammen i Mariebergsskogen där jag jämförde scenerna som utspelades där med Alfred Hitchcocks klassiska skräckfilm Fåglarna.

En uppföljare är vanligtvis en bok, en skiva, ett TV-/datorspel eller en film som på något sätt berättar vidare på historien från det föregående verket. Begreppet används särskilt, om den första berättelsen har en avslutad handling men sedan följs upp av en inte från början planerad fortsättning på berättelsen. (wikipedia.se)

I torsdags gjorde jag och Emma ett återbesök till dammen och precis som i en uppföljare var dödsantalet högre och våldet värre andra gången. Nu använder jag givetvis begreppet dödsantal ganska lössläppt då det faktiskt inte var någon som dog, men det var definitivt betydligt våldsammare. Måsarna slet bokstavligt talat brödet ur händerna på mig, och hade vi inte flytt hade det antagligen slutat med att de hackat ur våra ögon.

Byggare Bob och jag

Vi har köpt en pall till Emma och givetvis ville hon hjälpa till att sätta ihop den:

Orrholmen IP

Jonas, en rugbyspelare.

I bortåt 20 år har jag identifierat mig som en rugbyspelare. Men inför mitt 35:e levnadsår bestämde jag mig för att sluta och helt plötsligt är jag inte längre en rugbyspelare. Alla har sagt att det inte kommer att gå, att det bara var den förra skitsäsongen som gjorde att jag slutade, att jag kommer tillbaka när gräset är grönt igen, att jag kommer spela igen, etc.

De har både rätt och fel. Jag saknar inte spelet så mycket som jag saknar det blåsiga Orrholmen, det illaluktande omklädningsrummet, det äckliga kaffet, killarna i laget, folköl i en trång och svettig minibuss, den ömheten i kroppen efter match, samhörigheten, en känsla av att tillhöra. Men spelet? Inte så mycket...

Eric ceder tampas på egen hand med Spartacus i 2010 års seriepremiär.



Att gräset har blivit grönare, och att det står mer om KRK har definitivt gjort att saknaden ökat, en saknad som resulterat i att jag varit nere på klubben tre gånger på en vecka.

Den tredje gången, på skolrugbyturneringen i fredags, tog jag med Emma. Emma hade en väldigt trevlig stund på Orrholmens förvånandsvärt gröna gräsmatta: hon bar på bollar, snorad på Rolf, flörtade med Kent och stal vattenflaskorna från de spelande lagen. Tyvärr kom hon dock inte överens med Kiera, Erics dotter, trots att hon gjorde sitt bästa genom att ge Kiera en kram innan hon försökte stjäla hennes leksaker.

Att nosa varandra i baken är hundarnas motsvarighet till att ta i hand och hälsa...

...På samma sätt som när vi lägger märke till om handen är torr eller svettig, mjuk eller valkig, om greppet är slappt eller fast och om där finns en dyrbar ring, får hundar information om och känner igen andra hundar genom doften från analområdet." (hunderiet.se)

På väg hem från Mariebergsskogen träffade vi en annan pappa med en pojke ungefär i Emmas ålder. När de två barnen väl upptäckt varandra så var det som att se två hundar hälsa på varandra. Inte på det där högljudda och våldsamma sättet där de markerar revir och avgör vem som är chef utan på det lite mer avvaktande sättet när de nosar varandra i rumpan innan de böjar leka.

När de närmade sig varandra satte sig den andra killen ner som för att visa sig undergiven. Emma däremot, hon stolpade genast fram och började började sin motsvarighet till nosande. Hennes idé om nosande är tydligen att slita av killens mössa, klappa honom på huvudet och börja ta av honom skorna. Efter de hälsat klart sprang de iväg tillsammans och störde ett gammalt par som försökte sola i sin trädgård. Det var inte förrän Emma tog upp en pinne som jag valde att avbryta deras lek. Jag litar INTE på Emma med en pinne i handen och ett annat barn inom kastavstånd.

Emma nosar?









Hundar hälsar?

Det var bebisen Emma, i vardagsrummet med träpapegojan

Det bara small!

Hon sov bra inatt/morse, hade en trevlig förmiddag i Mariebergsskogen och åt bra till lunchen men ändå, av någon oförklarlig anledning, vände humöret tvärt och hon började spotta och svära (göra pruttljud iallafall, men det är så nära svära som hon kan), kasta saker omkring sig och, slutligen, tog hon träpapegojan och klappade till mig i ansikten med den.

Då visste jag att det var dags för hennes lunchlur...

A day at the beach

Västkusten! Jag tycker verkligen om västkusten. Jag tycker verkligen om den svenska västkusten. Den Belgiska då!? Nja sådär...

Jag är inte riktigt klar med Belgien, men snart så...

Tre av semesterdagarna spenderade vi i en liten stad längs den Belgiska västkusten som heter Blankenberge. Mitt första intryck av staden var dåligt: höga betonghus, grått, blåsigt, slitet etc. Men efter att vi ätit lunch, installerat oss på hotellet och Emma fått vila så kändes det genast bättre. En av dagarna blev det t.o.m. såpass varmt att vi kunde ligga i kortbyxor på stranden.

Men jag måste ändå tillstå att jag uppskattar klippor, båtar, gistna bryggor och sjöbodar mer...

...än asfalterad strandpromenad, höga lägenhets- komplex i betong och de lustige velodrom:

The best laid schemes o' mice an' men/ Gang aft agley,

Idag och två dagar framåt är det Emma & jag på riktigt. S är på kurs i Stockholm och kommer inte tillbaka förrän på fredag. För mig kommer det gå bra (även om jag, sådana här dagar utan avlösning med henne, fått en större respekt för ensamma föräldrar. Keep it real, hommies, aight), även för Emma men för S däremot kommer det vara tungt då det är första gången hon är borta från hennne så länge.

Idag skulle Emma klappa en katt. Det gick inget vidare. Först försökte hon slita tag i dess päls, när jag då guidade handen till en klappning sparkade hon katten.

Två gånger.

Men oroa er inte, och ring för guds skull inte till djurskyddet, polisen eller någon annan instans för katten märkte inte ens hennes omilda behandling. Efter det fick hon inte leka med katten något mer.

Emma?

Lennie?

Mitt Danmark

Ok då, vi gör väl en om Danmark också!

En bro, typ... Thats it...

Mitt Belgien

Här kommer en likadan presentation av Belgien som av Tyskland i inlägget innan...

I alla städer vi besökt finns det en hel hop väldigt mäktiga kyrkor och/eller stadshus runt grand Place (eller stortorget som det på svenska) och det är inte bara i storstäder som Bryssel, Antwerpen eller Gent utan även i mindre städer som t.ex. Ypre (36 120 invånare) och Leuven (91 400 invånare).

Vitt bröd med nutella till frukost! Gott? Inte varje dag kanske men when in Rome...

Musslor, pommes och majonäs! Det var visserligen inte säsong för musslor när vi var där men det var ändå mycket gott.


Öl! Den Belgiska öltraditionen är imponerande och all öl serveras alltid glas speciellt utformade för den sort man beställer.



Knivskarpsrakt klippta buxbomsbuskar i trädgården.

Tegel, tegel, tegel, tegel och tegel. ALLA hus byggs i tegel, och då menar jag ALLA hus. Det finns inte ett trähus att finna i hela Belgien (nåja, kanske några men de är sannerligen inte många).

Mitt Tyskland

Vi får ju alla olika intryck av de saker och platser man gör, ser och besöker. MITT Tyskland är med andra ord inte nödvändigtvis DITT Tyskland. Sedan är det inte ens säkert att mitt Tyskland under denna resan är samma Tyskland nästa gång jag åker. Här kommer min upplevelse av denna resans Tyskland i bilder:

Tysk schnitzel

Tysk öl

Tysk rekreation

Tyska Lastbilar och Tysk asfalt

totalkrasch

HE-RRE-GUD vilken sur unge!!! Efter att ha gnällt och gråtit i en halvtimme fick jag lägga henne redan kl. 9 och därmed riskera att förstöra hela dagen. Jag misstänker att det är en kombination av resan och förkylningen som sitter kvar i kroppen. I Belgien gick hon nämligen tillbaka till att sova två perioder, misstänker att hon var ganska sliten på dagarna av sömnbrist, nya intryck o.dyl.

Igår gjorde vi ett återbesök på BVC för att se om Emmas huvud har vuxit till sig igen efter en liten dipp förra gången vi var inne. Det ligger fortfarande under medel men nu är den åtminstone tillbaka på rätt kurva igen vilket känns bra, det skulle ju kännas tråkigt att behöva tejpa fast eventuella glasögon på henne i framtiden för att huvudet är för liten...

Familjen

Långt inlägg, men håll ut...

Väl framme i Belgien fick Emma då äntligen träffa familjen. Emma njöt givetvis, delvis av att slippa stolen men framförallt för att få vara festens mittpunkt. jag däremot, jag njöt inte fullt lika mycket. Låt mig förklara. Jag har inget emot Sandras familj, tvärtom! De är glada, utåtriktade, kärleksfulla och omtänksamma men ack så intensiva människor. Och när moster Miriam med familj (tre barn och en Italiensk man) kom blev det till slut för mycket för mig, en från början ganska tystlåten man som dessutom är van att umgås med en ettåring hela dagarna, så jag ställde mig och hjälpte "Oma" med disken. Oma pratar ingen engelska och jag pratar ingen flamländska men hon pratar på och jag nickar och ler.

Jag skrev precis att S:s mosters man är italienare. Det är i själva verket inte fullt så enkelt. Men Försök att hänga med nu när jag försöker reda ut begreppen (ni Lyxellare som läser detta får gärna rätta mig om jag har fel) kring mannen, myten som är Paolo: Hans föräldrar är italienare (språk nr. 1) men hans styvfar är spanjor (språk nr. 2). Han är uppvuxen i den franska delen av Belgien (språk nr. 3) men bor nu i den flamländska (språk nr. 4). När han pratar använder han dem alla, när han pratar med mig slänger han gärna in lite engelska också.

Paolo brukar alltid bjuda på en fantastisk stor och fantastisk god italiensk middag varje gång vi är där. Så och denna gången. I timmar njöt vi av en femrätters med antipasto, zucchinata (stavning?), tiramisu, viner, grappa, espresso etc. etc.

Emma leker tillsammans med Lara och Noa, två av Miriam och Paolos barn, i trädgården medan vi andra åt Bruschetta i solen.

A1, süd/nord

Emma i en bilbarnstol har i regel inneburit stora tårar och mycket gnäll. Även när vi åker kortare sträcker som till Hammarö, Hultsberg eller Obs! Bergvik har hon protesterat högljutt så ni kan ju ana hur nervös jag var inför en 130 mil lång resa genom 4 länder!

Nu visade det sig gå riktigt bra. Visst gnälldes det ibland men inte mer än en vanlig dag. Oftast berodde det på att hon var trött eller hungrig.

Bort

Första sträckan tog oss genom södra Sverige, och Danmark in i Tyskland till Hamburg där vi bodde på ett ganska tråkigt hotell. Efter en sömnlös natt åkte vi vidare utan några nämnvärda incidenter genom Tyskland och Holland in i östra Belgien där lejonparten av S:s familj bor.

Hem

Hemresan var värre. Fortfarande skötte sig Emma mycket bra, men det var värre med tyskarna. På tyska autobahn var det timmeslånga bilköer, vägarbeten och mycken trafik som senarelade beräknad ankomsttid med 2-3 timmar. Det enda positiva med resan var att jag fick erfarenhet av att köra i relativ tung trafik på autobahn...

Den första delen av hemresan i siffror:

• Mil: 90
• Länder: 4
• Restid i timmar: 13
• Bilköer: 3
• Vägarbeten: 10
• Bajsblöjor: 2

Den andra delen av hemresan, den mellan Lund och Karlstad, gick dock utan några som helst problem: bra resväder, ingen trafik och raka vägar.

Ps.

Ett välkommet inslag på resan var färjan mellan Rödby-Puttgarten som lät Emma springa av sig och bekanta sig med det mäktiga havet.

Spring is in the air

Ju längre söderut vi kom desto grönare blev det! I skåne hade träden en grön ton, i Tyskland var löven helt utslagna och i Belgien hade det kommit än längre:

• Maskrosorna blommade:

• Buskarna och träden var gröna och prunkande:

• Bebisarna stod i full blom: