Orrholmen IP

Jonas, en rugbyspelare.

I bortåt 20 år har jag identifierat mig som en rugbyspelare. Men inför mitt 35:e levnadsår bestämde jag mig för att sluta och helt plötsligt är jag inte längre en rugbyspelare. Alla har sagt att det inte kommer att gå, att det bara var den förra skitsäsongen som gjorde att jag slutade, att jag kommer tillbaka när gräset är grönt igen, att jag kommer spela igen, etc.

De har både rätt och fel. Jag saknar inte spelet så mycket som jag saknar det blåsiga Orrholmen, det illaluktande omklädningsrummet, det äckliga kaffet, killarna i laget, folköl i en trång och svettig minibuss, den ömheten i kroppen efter match, samhörigheten, en känsla av att tillhöra. Men spelet? Inte så mycket...

Eric ceder tampas på egen hand med Spartacus i 2010 års seriepremiär.



Att gräset har blivit grönare, och att det står mer om KRK har definitivt gjort att saknaden ökat, en saknad som resulterat i att jag varit nere på klubben tre gånger på en vecka.

Den tredje gången, på skolrugbyturneringen i fredags, tog jag med Emma. Emma hade en väldigt trevlig stund på Orrholmens förvånandsvärt gröna gräsmatta: hon bar på bollar, snorad på Rolf, flörtade med Kent och stal vattenflaskorna från de spelande lagen. Tyvärr kom hon dock inte överens med Kiera, Erics dotter, trots att hon gjorde sitt bästa genom att ge Kiera en kram innan hon försökte stjäla hennes leksaker.