Familjen

Långt inlägg, men håll ut...

Väl framme i Belgien fick Emma då äntligen träffa familjen. Emma njöt givetvis, delvis av att slippa stolen men framförallt för att få vara festens mittpunkt. jag däremot, jag njöt inte fullt lika mycket. Låt mig förklara. Jag har inget emot Sandras familj, tvärtom! De är glada, utåtriktade, kärleksfulla och omtänksamma men ack så intensiva människor. Och när moster Miriam med familj (tre barn och en Italiensk man) kom blev det till slut för mycket för mig, en från början ganska tystlåten man som dessutom är van att umgås med en ettåring hela dagarna, så jag ställde mig och hjälpte "Oma" med disken. Oma pratar ingen engelska och jag pratar ingen flamländska men hon pratar på och jag nickar och ler.

Jag skrev precis att S:s mosters man är italienare. Det är i själva verket inte fullt så enkelt. Men Försök att hänga med nu när jag försöker reda ut begreppen (ni Lyxellare som läser detta får gärna rätta mig om jag har fel) kring mannen, myten som är Paolo: Hans föräldrar är italienare (språk nr. 1) men hans styvfar är spanjor (språk nr. 2). Han är uppvuxen i den franska delen av Belgien (språk nr. 3) men bor nu i den flamländska (språk nr. 4). När han pratar använder han dem alla, när han pratar med mig slänger han gärna in lite engelska också.

Paolo brukar alltid bjuda på en fantastisk stor och fantastisk god italiensk middag varje gång vi är där. Så och denna gången. I timmar njöt vi av en femrätters med antipasto, zucchinata (stavning?), tiramisu, viner, grappa, espresso etc. etc.

Emma leker tillsammans med Lara och Noa, två av Miriam och Paolos barn, i trädgården medan vi andra åt Bruschetta i solen.