En dag i Jonas Hedins liv

Kl. är 00:50 och vägen mellan Orrholmen och Kvanberget har aldrig varit längre. -12 grader, snö och motvind. På vissa ställen måste jag ta mig igenom meterhöga snödrivor. plötsligt tappar jag fäste. Faller. Tar mig inte upp. Benen domnar. En känsla av värme sprider sig i hela kroppen. Ögonlocken börjar bli tunga.

12 timmar tidigare:
Lolla står utanför och väntar på att ta mig till rugbyklubben för det obligatoriska årsmötet. Förutom att vi jobbat en hel del på sistone för att få ihop en vettig styrelse (vi är nämligen valberedningskommittén) så har jag inte tänkt på rugby sedan september/oktober (som de flesta av er vet så är jag härmed en föredetta rugbyspelare) men den 20 februari 2010 kom sannerligen att gå i rugbyns tecken.

Det började med årsmötet (den nya organisationen vi föreslog gick igenom utan problem), gick över till en rugbyträning på konstgräset i Wåxnäshallen (kul att få känna på boll igen!) och slutade med en tanktömning på rugbyklubben (öl, pizza, rugby och OS-guld på tv:n och trevliga samtal). Sammanfattningsvis en bra dag!

Men sen skulle jag hem... Som tur var hade jag min synnerligen varma och sköna FP-jacka på mig, annars hade det nog inte gått. Det var kallt, blåsigt och snöigt.

Och fallet? jag får väl erkänna att jag dramatiserade en smula för att få er att fortsätta läsa. Jag snubblade 25 meter hemifrån och landade i en mjuk men kall snödriva. Det var bara att resa sig upp, borsta bort förödmjukelsen och gå vidare.

Mer "jag" än "Emma" i det här inlägget men om sanningen ska fram så umgicks vi inte speciellt mycket denna lördag. Men jag kanske ska be S skriva något om födelsedagskalaset de var på! Emmas kompis Sigge fyllde nämligen ett år och Emma var givetvis där och grattade!