Jag slutar, precis som så många andra svenskar, lite tidigare på fredagarna. Ibland tack vare S som gått hem tidigare men ganska ofta tack vare morfar Åke. Morfar Åke har visat sig vara en alldeles fantastisk tillgång då han nyligen pensionerat sig och därför har lite mer tid över än de andra i familjen.
Det måste väl erkännas att det till en början var lite nervöst att lämna Emma hos honom men eventuella farhågor försvann snabbt. Det har fungera perfekt varje gång. Han har lagt henne att sova när hon är trött, gett henne mat när hon varit hungrig men, framförallt, lekt med henne på hennes villkor. Tålmodigt låter han henne göra det hon vill (utan att det blir farligt förstås!) i hennes tempo.
Detta tålamod har han tydligen också visat sina egna barn som små (jag vet inte om R och S anser att det följt med till vuxen ålder men det är en annan historia) samt familjens hund. Det går historier om hans "hot" om kramar om barnen inte gör som han säger och promenader med hunden som tagit timmar på grund av att han inte ville störa Rickie (hunden) när han nosar och spanar.
När jag åtnjuter dessa timmar (en och en halv ungefär...) av frihet från ansvar brukar jag åka till jobbet och träna. Kl. 16 varje fredag kör några av oss en cirkelträning i skolans gympasal som är såpass flexibel att 60-åringarna kan köra bredvid friidrottsstjärnorna (ni vet vilka ni är!) och båda ytterligheterna får ut något av det. Gött att köra skiten ur sig innan helgen, gött att träffa sina kollegor!
Ligger förövrigt i soffan med min laptop och då och då ser jag Emma gå förbi dörröppningen. Ibland har hon en blöja i handen, ibland pappas nycklar. Det är en sådan otrolig skillnad att se henne nu i jämförelse med hur hon var förra veckan. Nöjd bebis!
Det måste väl erkännas att det till en början var lite nervöst att lämna Emma hos honom men eventuella farhågor försvann snabbt. Det har fungera perfekt varje gång. Han har lagt henne att sova när hon är trött, gett henne mat när hon varit hungrig men, framförallt, lekt med henne på hennes villkor. Tålmodigt låter han henne göra det hon vill (utan att det blir farligt förstås!) i hennes tempo.
Detta tålamod har han tydligen också visat sina egna barn som små (jag vet inte om R och S anser att det följt med till vuxen ålder men det är en annan historia) samt familjens hund. Det går historier om hans "hot" om kramar om barnen inte gör som han säger och promenader med hunden som tagit timmar på grund av att han inte ville störa Rickie (hunden) när han nosar och spanar.
När jag åtnjuter dessa timmar (en och en halv ungefär...) av frihet från ansvar brukar jag åka till jobbet och träna. Kl. 16 varje fredag kör några av oss en cirkelträning i skolans gympasal som är såpass flexibel att 60-åringarna kan köra bredvid friidrottsstjärnorna (ni vet vilka ni är!) och båda ytterligheterna får ut något av det. Gött att köra skiten ur sig innan helgen, gött att träffa sina kollegor!
Ligger förövrigt i soffan med min laptop och då och då ser jag Emma gå förbi dörröppningen. Ibland har hon en blöja i handen, ibland pappas nycklar. Det är en sådan otrolig skillnad att se henne nu i jämförelse med hur hon var förra veckan. Nöjd bebis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar